En resa för livet av Debbie Macomber

- Jag tror att pappa vill att ni ska bli ihop igen. Bethannes dotter Annie kastade fram påståendet med överdriven nonchalans. – Han älskar dig fortfarande, mamma.  

Bethannes sked tvärstannade i luften ovanför sopptallriken. De satt vid ett fönsterbord på sitt favoritkafé och åt lunch. Annies avslöjande var ingen nyhet, och borde inte ha kommit som en överraskning. Bethanne hade sett tecknen, senast samma morgon. Nuförtiden verkade Grant hitta på ursäkter för att ringa henne.         

Sex år tidigare hade hennes värld slagits i spillror när hennes man bekänt att han förälskat sig i en annan kvinna. Utan så mycket som en blick över axeln hade Grant lämnat dem – hemmet, familjen och livet de skapat tillsammans. Och nu ville han ha tillbaka allt.

- Har du inget att säga om saken? undrade Annie och lekte med gaffeln medan hon betraktade Bethanne med spänd blick.

- Nej, inte särskilt mycket. Bethanne svalde soppan och sänkte ner skeden i tallriken för en ny munfull.

Annie hade glömt, verkade det som. Bethanne skulle aldrig glömma.

Morgonen då Grant bett om skilsmässa skulle finnas inetsad i hennes minne för alltid. Han hade haft så bråttom ifrån henne. Han hade redan anlitat en advokat, och rådde henne att göra detsamma. Sedan hade han kyligt informerat henne om att all kommunikation mellan dem skulle skötas via deras juridiska ombud. Han ville träffa henne och barnen så lite som möjligt. Allt skulle bli enklare om de bröt helt och hållet. 

Grants beslut hade träffat Bethanne med en oväntad orkans fulla kraft. De följande månaderna hade hon famlat sig fram i blindo. Hon hade desperat försökt hålla samman sin familj och klängt sig fast vid allt som påminde om en normal tillvaro, medan världen föll i bitar omkring henne.

- Har du verkligen ingenting att säga? försökte Annie.

- Nej, svarade Bethanne kort. Hon svalde en sked soppa till och sträckte sig efter en bit av det örtkryddade brödet. – Däremot är jag förvånad över att han låter dig föra hans talan.

Annie såg en aning generad ut och sköt undan tallriken som om hon tappat aptiten.

En gång i tiden hade Bethanne drömt om att Grant skulle ångra sig och komma krypande på sina bara knän för att be om förlåtelse. Hon hade velat att han skulle lida för hur han hade behandlat henne och för all sorg han hade åsamkat barnen när han vände dem ryggen.

Men under åren som gått sedan skilsmässan hade Bethanne funnit fotfästet igen, och dessutom upptäckt en ny sida hos sig själv. Hon var en starkare, mer självständig Bethanne, en kvinna som fötts på nytt ur all förtvivlan. Barnen stod också på egna ben nu. Andrew skulle gifta sig om ett par veckor, när han tagit sin juristexamen. Och Annie hade bara ett år kvar på sin universitetsutbildning. Hon arbetade deltid i festfixarfirman som Bethanne startat efter sin skilsmässa.

Under sitt tjugo år långa äktenskap hade Bethanne blivit omtalad för sina överdådiga och uppfinningsrika fester. Hon hade tyckt om att få Grant att framstå i god dager genom att bjuda hans klienter och potentiella kunder på trevliga tillställningar. Barnkalasen som hon ordnade för Andrew och Annie hade varit legendariska. Men hon hade aldrig kunnat drömma om att hon skulle nå sådana ekonomiska framgångar tack vare sitt intresse. 

Hon hade startat firman – som helt enkelt hette ”Parties” – eftersom hon behövde få in pengar för att ha råd att bo kvar i huset som hon delat med Grant, och hon hade varit tvungen att belåna bostaden en andra gång för att komma igång. Visst hade Grant betalat underhåll, men om Bethanne valt att leva på den summan skulle hon ha blivit tvungen att flytta till ett mindre hus i en annan del av staden. Barnen behövde en trygg tillvaro efter skilsmässan, så Bethanne ville inte utsätta dem för en flytt. Numera hade hon betalat av alla sina skulder.

Till Bethannes förvåning hade hennes firma fått en strålande start. Hon hade börjat i liten skala, med temakalas för barn. ”Alice i Underlandets teparty” hade varit den mest populära av de dussintals kalasteman hon skapat. Upptagna föräldrar var ständigt på jakt efter ett enkelt och prisvärt sätt att göra barnens kalas minnesvärda. Bethannes företag hade varit den perfekta lösningen.

För tillfället fanns det fem Parties-affärer i området kring Seattle om man räknade med den första butiken. Bethanne övervägde ett franchisingerbjudande som skulle ge henne möjlighet att utvidga verksamheten till hela landet. Hemligheten var att tillhandahålla fräscha idéer till vettigt pris. Förra vintern hade hon skapat ”Kalaslådan” – nedtonade gör-det-själv-varianter på hennes kända temakalas.

Bethanne hade anställt Julia Hayden som verksamhetsansvarig ett år tidigare. Julia var effektiv, hängiven och begåvad. Hon älskade sitt jobb, och tack vare att hon numera hade tagit över en del av det dagliga ansvaret kunde Bethanne koncentrera sig på den kreativa processen. Annie arbetade tillsammans med sin mamma, och de hade bland annat utvecklat kalasteman för hundar och katter. Det var populärt just nu, särskilt bland välbärgade personer utan egna barn. Parties sålde också andra typer av temafester, till exempel bröllopsdagar, examensfester, julfester och Halloweenpartyn.     

Bethanne betalade för lunchen, och hon och Annie skildes åt med en snabb kram. Annie var på väg tillbaka till kontoret, men Bethanne tänkte svänga förbi butiken Nystanet på Blossom Street. Hon hade upptäckt att hon älskade att sticka. När hon behövde tänka fanns det inget som var så rogivande som att slå sig ner med ett nytt stickmönster. 

Det var bara sex veckor kvar till bröllopet, och Bethanne ville gärna sticka något till sin blivande svärdotter, Courtney.

Bröllopet, ja. Det var därför Grant hade ringt henne två veckor tidigare. Andrews bröllop hade gett honom en bra ursäkt att höra av sig. Sedan dess hade han ringt två gånger till, senast imorse.

Förutom några få gemensamma beslut som rört barnen hade Grant och Bethanne knappt haft någon kontakt med varandra sedan skilsmässan. Men plötsligt ville Grant ha hjälp med att hitta en bröllopspresent till Andrew och Courtney. Han hade låtit vänlig och avslappnad. Och häromdagen hade han bjudit ut henne på middag.

Middag. Med Grant. Efter sex år?

Annie hade berättat att Grants äktenskap med Tiffany var över. De hade skilt sig förra året, efter att ha levt separerade en tid. Bethanne var uppriktigt ledsen för Grants skull. Det var Tiffanys andra skilsmässa också. Bethanne hade faktiskt dejtat Paul, Tiffanys ex-man, en tid efter sin egen skilsmässa. Fast dejtat kanske inte var rätt ord. De hade snarare varit en liten, exklusiv stödgrupp. Två människor som hjälpte varandra att handskas med sveket som deras älskade hade utsatt dem för.

Andrews förhållande till sin pappa var fortfarande ansträngt. Sonens bitterhet över Grants svek verkade bara ha ökat genom åren. Andrew var alltid artig, men höll sig på sin kant. 

Annie hade varit sexton år när Grant lämnade dem, och hon hade blivit förkrossad. Hon hade alltid varit pappas flicka, och när han försvann hade hon reagerat på chocken och smärtan som bara en viljestark tonåring kan. Annie hade lagt skulden på Tiffany och gjort sitt bästa för att sabotera Grants nya äktenskap. Men Bethanne hade också varit föremål för dotterns ilska under den där första tiden. Annie hade anklagat henne för att vara alltför ”tråkig” och ”dum” för att hålla Grants intresse vid liv. Bethanne hade aldrig svarat på dotterns anklagelser om hennes misslyckanden som hustru. Hon var rädd för att avslöja hur nära verkligheten Annies ord låg. Så småningom hade Annie anpassat sig till sin nya tillvaro, men hon omtalade fortfarande Grants andra fru som ”den fantastiska Tiffany” med sarkastiskt tonfall.     

Bethanne funderade på det senaste telefonsamtalet med Grant. Hans ursäkt för att ringa henne hade varit så genomskinlig att hon inte ens kunde komma ihåg den. Han hade dragit ut på samtalet och berättat skvaller från kontoret, som om hon fortfarande var insatt i vad som pågick på hans jobb. Efter flera minuters småprat hade han påmint henne om att hon fortfarande inte svarat på om hon ville gå ut och äta middag med honom.

- Grant, varför gör du så här? hade Bethanne frågat honom rakt ut.

Det var tyst i luren en stund. När Grant började prata igen hade hans lättsamma tonfall helt försvunnit. – Jag begick ett misstag, Bethanne. Rösten bröts, och det verkade nästan som om han inte visste vad han skulle säga. – Ett stort misstag. Grant hade inte sagt något mer, men Bethanne hade ändå förstått vad han menat. Han ville ha tillbaka sitt gamla liv.

Men Bethanne var inte samma naiva kvinna som Grant hade lämnat, och hon var inte intresserad av att gå tillbaka till sin tidigare tillvaro.  

Sex år på egna ben hade lärt henne att det sista hon behövde var en man som gjorde livet komplicerat. Flera år tidigare hade hon läst uttrycket ”Bara en sjujäkla karl kan få en att glömma livet utan en karl”. Då hade hon tyckt att kommentaren var fyndig, men hon hade inte förstått den fullt ut. Numera förstod hon den fulla innebörden.

Visst var hon smickrad över att Grant ville ha henne tillbaka, men livet var inte så enkelt. Han hade haft sin chans. Det var Grant som hade lämnat henne. Han hade övergett henne helt och hållet. Utan att tänka på konsekvenserna hade han slitit deras familj itu, förrått både henne och barnen och tagit ifrån dem all trygghet.

Nu beklagade han det. Visst. Han hade insett sina fel och förstått sina misstag.

Självklart ville han ha henne tillbaka. Bethanne var en framgångsrik affärskvinna med ett blomstrande företag. På bara sex år hade hon skapat sig ett namn. Bethanne hade blivit intervjuad av Forbes och Wall Street Journal, och USA Today hade haft en artikel om henne. Att Grant ens hade mage att försöka.

Han fick gärna visa sig ångerfull. Bethanne kände trots allt en ilning av upprättelse när hon hörde Grant medge att han hade gjort fel. Hon hade gjort sitt bästa för att förlåta honom, eftersom hon inte ville fastna i bitterheten för alltid. Grant hade skaffat sig ett nytt liv, och det hade Bethanne också gjort. Men hon hade fått lära sig att det kunde vara svårt att förlåta.

Just när hon trodde att hon kommit över Grant kunde hon drabbas av ett bakslag som fick henne att vältra sig i harm. Som den där natten för tre år sedan när ett rör gick sönder i källaren och Bethanne inte visste hur man stängde av vattnet. Om Grant hade varit där skulle han ha vetat vad som behövde göras. När Bethanne äntligen hittade huvudkranen hade hon varit så arg att hon skakade. Trots att hon visste att det var oresonligt av henne klandrade hon Grant. Allt var hans fel. Han borde ha funnits till hands när han behövdes. Hur vågade han göra så här mot henne och – ännu värre – mot barnen?

Hon borde tacka nej till Grants inbjudan, tänkte Bethanne nu. Skratta honom rakt upp i ansiktet. Be honom dra åt skogen.

Till sin förvåning upptäckte hon att hon inte kunde det.

Det hade varit modigt av Grant att våga bjuda ut henne. Så mycket måste hon erkänna. Hur vansinnigt det än lät måste Bethanne erkänna att hon fortfarande hade känslor för honom. Känslor som hon undertryckt ända sedan de gick skilda vägar. Hon älskade honom inte, i alla fall inte på det självklara sätt som hon gjort under deras äktenskap. På den tiden hade Bethanne varit blind för Grants alla brister och svagheter. Inte ens när det borde ha varit uppenbart för henne att Grant hade en affär med en annan kvinna hade Bethanne misstänkt något. Hans svek hade avslöjat honom som en självisk och ytlig man. Men Grant hade inte alltid varit sådan. Bethanne skulle aldrig glömma samhörigheten och passionen som de delat under sina första år tillsammans.

Hon älskade honom.

Hon hatade honom.

Känslorna stred inom henne.

- En middag, för gamla tiders skull, hade han föreslagit med nästan bedjande tonfall. Dessutom behöver vi prata om Andrews bröllop.

För sex år sedan skulle Bethanne ha gjort vad som helst för att få hem Grant igen. Hon hade ingen stolthet kvar när han lämnade henne. Hett och innerligt hade hon önskat sig precis det Grant var ute efter nu – att klockan skulle vridas tillbaka och att allt skulle bli som förut. Då hade hon trott att hon skulle kunna reparera allt som gått fel. En gång hade de varit lyckliga, och de skulle kunna bli det igen.

När det stod klart att affären med Tiffany inte var en tillfällig historia, och att Grant verkligen hade för avsikt att skiljas, hade Bethanne fyllts av en vrede som överskuggade allt. Hon hade varken kunnat äta eller sova. Om nätterna låg hon vaken och planerade sin hämnd. En dag skulle Grant få ångra sig. Då skulle han tigga om att få henne tillbaka, och hon skulle bara skratta åt honom. Han skulle få betala dyrt för sina synder.

Men en morgon, flera månader efter att skilsmässan var över, hade Bethanne vaknat fylld av de välbekanta, negativa känslorna och insett att hon inte fick låta bitterheten kontrollera hennes liv. Den bästa hämnden var trots allt att skapa sig ett gott liv på egen hand. Ett framgångsrikt och självständigt liv. Därför hade Bethanne lagt ner själ och hjärta i sin affärsidé.

Så småningom hade Grant försvunnit ur hennes tankar. Hon hade ett nytt liv och en ny identitet. Egentligen hade hon Grant att tacka för såväl sina framgångar som sina nya vänner och styrkan som hon funnit inom sig själv. Numera kändes det underligt att hon en gång i tiden varit nöjd med att bara vara Grants fru, kvinnan som passade upp på hans sociala nätverk och höll sig i bakgrunden. 

Middag för gamla tiders skull? Bara de två?

Under åren som gått hade Bethanne dejtat flera män. Förutom Tiffanys ex-man var det några som hon mindes särskilt väl. Men hon hade varit så fokuserad på att bygga upp sin affärsrörelse att inget av hennes förhållanden hade varat längre än sex månader. Hon var inte redo att binda sig. Ändå hade de korta förbindelserna lyft hennes självförtroende. Hon hade kunnat roa sig utan att vara intresserad av något mer seriöst.

Bethanne hade avslutat morgonens telefonsamtal utan att ge Grant ett rakt svar. Hon behövde fundera över sin ex-makes nyfunna ånger, och för att kunna göra det behövde hon något att sticka. Stickning var både produktivt och meditativt. Man skapade något samtidigt som man begrundade sina problem. Det var därför Bethanne var på väg till Lydias affär. Hon ville köpa garn till de eleganta, fingerlösa handskarna som hon skulle sticka till Courtneys bröllop.

 Vill du köpa boken så hittar du den här!