Bron till Happiness Key av Emilie Richards

1

På torsdag eftermiddag, den första dagen på kanotsemestern i Everglades med pojkvännen Marsh Egan, trillade Tracy Deloche i det stinkande vattnet eftersom paddeln fastnade under en mangroverot.

På torsdag kväll upptäckte hon att lägerplatsen bestod av en upphöjd plattform över en lerpöl och att det inte fanns något rinnande vatten, däremot två gnälliga barn och en portabel toalett. Barnens mamma förklarade glatt att de med jämna mellanrum skulle gå upp under natten för att registrera sina observationer som en del av sin hemundervisning.

I jämförelse med att sova på luftmadrass var barnen inget problem alls.

På fredagskvällen var Tracy Deloche ganska säker på att det inte var meningen att hon och Marsh skulle tillbringa resten av sina liv tillsammans.

- Prata inte med mig om fästingar och kryp! Tror du att jag behöver en biologilektion? muttrade Tracy och satte sig på en trädstam för att rulla upp jeansen och bespruta vaderna med insektsmedel.

Benen kändes redan som glödande stockar, armarna värkte efter att ha paddlat i timmar i mangroveträsken och röken från brasan fick huvudet att bulta.

- Om du inte vill ha kryp på ställen som bara jag får se är det bäst att du flyttar dig nu. Marsh gjorde en gest mot en av de två kylväskorna vid sidan av lägerelden. - De älskar dött trä.

Tracy kom genast på fötter, som naturligtvis saknade skor eftersom hon i morse upptäckt en skorpion i tån på vattenskorna. Tidigare hade hon haft flip-flopsandaler eftersom stortån svullnat upp till dubbel storlek, men nu hade även de sprungit och gömt sig.

- Det är meningen att vi ska ha roligt, påpekade Marsh. Det är därför jag är med dig i stället för med de andra från Wild Florida. Det är därför du är med mig i stället för på Happiness Key för att renovera en stuga till Wandas dotter. Har det hänt något som jag borde känna till? Du har varit spänd som en banjosträng hela helgen. Minsta småsak får att dig att explodera.

- Småsak? Tracy gjorde en ilsken gest mot sina rödprickiga ben. - Eller betyder ”småsak” katastrof på ditt språk?

Han satte sig på huk framför henne och drog fingret längs hennes smalben. - Vi ska smörja in dina ben med vaselin. Du kommer må bättre och det blir kul för mig också.

- Och det är det enda roliga du kommer få på den här resan, fnös hon.

Marsh nickade långsamt. Som alltid såg han mer ut som en luffare än en skicklig advokat och chef för en av Floridas framgångsrikaste miljöorganisationer. Det rödblonda håret var samlat i en kort hästsvans i nacken och han behövde raka sig. Den blekta gröna t-shirten var trasig under ena armen, de avklippta shortsen behövde trimmas och fötterna var bara. Han såg faktiskt ut som Wild Florida förkroppsligad. De hade arrangerat utflykten för att fira att organisationen lyckats stoppa bygget av en galleria i våtmarkerna och Marsh var i sitt rätta element.

Det var inte Tracy.

- Du ville själv följa med, påpekade han och reste sig utan att behöva använda händerna.

Tracy hade varit fullt medveten om att det inte skulle bli någon vistelse på ett lyxhotell under helgen som Bay, Marshs tioårige son, skulle tillbringa i Kalifornien med sin mamma, Marshs ex. Marshs personal gjorde en tuffare version av expeditionen, men Marsh hade velat göra en förkortad tur tillsammans med Tracy.

Under det dryga år som hon bott i Florida hade Tracy vuxit, från en bortskämd societetstjej från Kalifornien till en kvinna som kunde klara sig i nästan vilken miljö som helst. Fast tydligen inte den här. Vildmarkslivet i Everglades var lite för mycket för henne, eller också var det allt annat i hennes liv som var problemet.

Hon kände ögonen tåras, något som var så ovanligt att hon genast skyllde på lägerelden. Mycket kunde sägas om henne, men hon hade aldrig varit någon lipsill. Hon hade inte fällt en tår då hennes man, CJ Craimer, förklarat att deras gamla liv var över och att hon snart skulle vara gift med en brottsling. Fast sedan hade det blivit en skilsmässa som hon inte heller gråtit över.

Marsh såg häpen ut, som om den här Tracy Deloche var någon han inte kände eller ens ville lära känna.

- Jag … Hon svalde en snyftning. - Jag försöker. Och jag vet att du varnade mig, men jag trodde jag skulle klara det. Låt mig bara deppa i fred en stund.

Han höjde ett ögonbryn. - Jag ska gå och fiska. Och vi behöver mer ved.

Hon förstod. Hon skulle gå och leta efter drivved och medan hon var borta fick hon se till att skärpa sig.

Helst ville hon krypa in i tältet och dra sovsäcken över huvudet, fast det egentligen var för varmt. De hade inte väntat till vintern, då alla andra skulle ge sig ut längs paddlingsleden. Nej, de hade ordnat en utflykt medan luften fortfarande var varm och insekterna vansinniga, i stället för bara allestädes närvarande.

- Jag ska laga en god middag till dig, tillade Marsh som om han tyckte synd om henne. Du kommer känna dig bättre efteråt.

Han försökte verkligen. I går hade de ätit smörgåsar och delat på ett äpple, så det skulle vara småaktigt att påpeka att inte ens lammstek eller crème brûlée skulle göra henne gladare, för att inte tala om kycklingbrösten som låg i marinad i en plastpåse i kylväskan. Hon kände till menyn eftersom hon kikat i går innan de ens skjutit ut kanoten i vattnet.

I går, då hon fortfarande varit ung, ivrig och sett fram emot att leva tältliv med sin älskade.

- Har du aldrig tänkt på att den enda gången vi gör något tillsammans kan man nästan tro att vi är två gamla polare som tar en öl efter att ha mekat med bilen? När gjorde vi senast något som krävde en klänning?

- Jag passar inte så bra i volanger. Marsh lutade sig fram för att kyssa henne. - Gå inte för långt bort bara. De mörka molnen kommer förhoppningsvis att dra förbi, så ta så mycket ved du kan bära. Om vi håller brasan i gång försvinner insekterna.

- Insekter. Hon ruskade på huvudet så häftigt att hästsvansen gungade. - Och jag som såg fram emot ännu fler.

Hon började traska längs stranden på den lilla korallön där de slagit läger för natten. Hon borde vara glad för att Marsh valt en strand och inte någon indiansk gravkulle bland mangroveträden, eller ännu en upphöjd plattform. Här kunde de tända en lägereld och det fanns en utomhustoa lite längre bort. Det var för hennes skull, antog hon. Alldeles för hänsynsfullt.

Hon bestämde sig för att inte gå tillbaka förrän hon mådde bättre. Solen sjönk snabbt och himlen var redan strimmig i lila och gult. Även om mörka moln närmade sig var Mexikanska golfen fortfarande lugn. I vanliga fall älskade hon en kväll på stranden och brukade kunna stå ut med lite obehag, men ända sedan hon hjälpt Marsh lägga kanoten i vattnet vid Everglades City hade hon känt sig ur gängorna. Hon tyckte nästan synd om honom.

Nästan.

Hon hade släpat på mer än en kanot på utflykten, nämligen på problem som vägrade försvinna. I flera veckor hade hon känt sig trött och haft svårt att koncentrera sig. Wanda Gray, som bodde i en av de fem stugorna som Tracy ägde i det lilla bostadsområdet Happiness Key, hade varnat henne för att det kunde vara klimakteriet, trots att Tracy bara var trettiofem. Mensen hade blivit allt oregelbundnare, även om läkaren vid det senaste läkarbesöket påstått att det berodde på ett ordinerat uppehåll med p-pillren. Hon skulle på återbesök i nästa vecka, men såg inte fram mot det.

Tracy hade aldrig haft någon längtan efter barn och hon var inte säker på om hon hade så mycket att erbjuda heller. Fast att bli fråntagen beslutet av sin förvirrade biologiska klocka kändes inte rättvist. Nattliga svettningar, generande hårväxt, försämrad sexlust? Inget av det tilltalade henne. Hon hade just börjat njuta av livet igen.

När hon ringt sin mamma för att fråga om det var något som låg i släkten hade Denise Deloche, lika stöttande som alltid, skrockat att nu kanske Tracy skulle förstå hur det kändes att vara gammal och fattig. Kära gamla mamma hade aldrig kommit över att Tracys ex på väg till fängelset dragit ner hela familjen i ekonomiska svårigheter. Strunt samma att Tracy också förlorat allt.

Ja, nästan allt. Hon hade faktiskt fått Happiness Key. Vilket var ytterligare ett av hennes problem.

En kvart senare återvände hon till tältet med några grenar släpande efter sig. Molnen skymde horisonten och man kunde inte se om solen redan sjunkit bakom dem. Mörkret föll snabbt och brasan Marsh tänt hade redan börjat sjunga på sista versen.

Hon kunde se honom stå i vatten upp till höfterna ungefär tio meter från stranden och belåtet kasta linan i vågorna som gick allt högre.

Själv var hon svettig och smutsig. Hon skulle förstås kunna vada ut i vattnet för att tvätta sig, men Marsh skulle inte vilja att hon skrämde bort fisken. I stället skulle hon fylla en skål från deras begränsade vattenförråd och tvätta av sig med en svamp. Marsh hade försäkrat henne att han tagit med sig tillräckligt mycket för tvätt, matlagning och dricksvatten.

Han var verkligen omtänksam.

I sin egen ryggsäck, det enda hon fått ta med sig i den trånga kanoten, hittade hon en tvål. Ryggsäcken innehöll endast kläder och hygienartiklar, men hon hade gömt ett hemligt förråd av proteinkakor och choklad i sovsäcken, ifall Marsh skulle tappa bort sig bland mangroveträden och tredagarsturen förvandlades till en räddningsaktion.

Hon bestämde sig för att byta t-shirt. Det kanske inte var som att byta om till middagen, men sedan skulle hon kanske känna sig mänsklig igen.

Hon satte sig på huk utanför tältet och slog upp tältfliken. Plötsligt kastade en väsande pälsboll sig över henne.

När Marsh kom in till stranden hade Tracys skrik reducerats till snyftningar.

*

- Hur är det? frågade Marsh när han en timme senare försiktigt närmade sig Tracy, som om han trodde att hon skulle kasta sig över honom. Hon satt bredvid lägerelden och stirrade in i flammorna.

- Jag mår bra. Men jag trodde inte jag skulle bli överfallen av en tvättbjörn.

- Det är därför vi inte får lämna någon mat i tältet. De stjäl allt som inte är fastbundet, gnager till och med genom plast. Det är därför jag hängde upp vattenflaskorna. Han nickade mot ett träd bredvid deras tält. - Vi ska inte uppmuntra dem. De stjäl ägg från fågelbon och förstör fågellivet också.

Hon lyfte ögonbrynet och hoppades att budskapet inte var alltför subtilt. Om Marsh fortsatte föreläsa skulle hon antingen döda honom eller simma tillbaka till Everglades City, trots alligatorer och hajar.

- Det där ville du nog inte höra just nu, eller hur? Han log snett.

- Jag är föreståndare för fritidscentret, påminde hon. Och jag sitter inte bara vid ett skrivbord hela dagarna. I juni var jag ute och tältade med de äldre barnen. Jag är ingen primadonna. Jag kan göra upp eld, resa ett tält, till och med sjunga några refränger Kumbaya om jag måste.

- Får jag höra? Tracy bara blängde på honom. - Eller kanske inte, tillade han snabbt. Jag erkänner att den här utflykten är lite tuffare än jag låtsades om, men jag ville bara ha dig för mig själv, Trace.

Hon suckade. Hur skulle hon kunna fortsätta vara arg? Marsh hade nyligen börjat kalla henne Trace, som om han välkomnade henne in i sin lilla familj med söta smeknamn, Marsh och Bay och nu Trace.

- Och jag ville ha dig för mig själv, erkände hon. Jag är bara inte särskilt flexibel just nu.

- Du ska få ett glas vin. Och jag har något gott att bjuda på till det.

Nu blev Tracy säker på att hon måste vara stressad, för ett glas vin lockade henne inte alls. Hon mådde fortfarande illa efter sitt möte med tvättbjörnen. Men mannen i hennes liv hade släpat med sig en flaska vin i den trånga kanoten med tanke på just den här stunden. Hon hade säkert redan gjort honom tillräckligt besviken.

- Åh, härligt, strålade hon. Behöver du hjälp?

- Jag vill bara ta hand om dig.

Hon log tacksamt och slappnade av en aning. Molnen hade ännu inte gett ifrån sig något regn och fortfarande syntes tillräckligt mycket himmel för att några få stjärnor skulle kunna blinka mot dem. Det bästa av allt var att det fläktade från havsviken och tack vare vinden och lägerelden hade moskiterna till sist gett sig iväg för att hitta ett lättare byte. Hon hade lyckats tvätta sig och förutom några tassavtryck var t-shirten ren. Hon skulle säkert överleva.

Marsh räckte henne ett glas vin, sedan försvann han igen och kom tillbaka med en plasttallrik. I det svaga ljusskenet från lägerelden var hon först inte säker på vad det var. Sedan kippade hon efter andan.

Blev du sugen på mer? Köp boken här.

Prenumerationer

Vi erbjuder dig ett sprakande utbud av serier att välja bland, alla till ett mycket förmånligt prenumerantpris.

Läs mer

Våra böcker

Romantik, spänning, paranormal eller feelgood? Hos oss hittar du massor med läsning!

Läs mer

Visste du att?

  • Vi har över 1400 e-böcker
  • Vi ger fri frakt över 250 kr
  • Du kan handla med kort eller faktura

Följ oss!