Dockmakaren av Amanda Stevens

Dockan gjorde honom nervös. Travis McSwain var inte lättskrämd, men den såg så levande ut att folk som gick förbi utanför skyltfönstret skulle kunna tro att det satt en söt liten blond flicka inne i butiken. Men när man kom närmare kunde man se att de konstgjorda ögonen såg ut som små bitar av turkos. Travis hade aldrig sett riktiga ögon med en sådan färg.

Han tyckte inte om att se på den alltför länge, det fick hans fantasi att spela honom ett spratt. När han packade ner den inför resan till New Orleans hade han kunnat svära på att de där underliga ögonen hade följt hans minsta rörelse. Det hade gjort honom så illa berörd att han nästan fått lust att kasta den i träsket. Men han behövde pengarna, så här stod han nu.

Butiksägaren slutade granska dockan och såg upp. – Hon är fantastisk. Helt makalös. Om du bara ger mig en liten stund till så kan vi diskutera betalningen sedan.

- Ta god tid på dig, mumlade Travis, men han önskade innerligt att kvinnan kunde skynda sig. Ju fortare han blev av med dockan desto fortare skulle han kunna andas normalt igen. Det var något med det där konstgjorda ansiktet som gav honom kalla kårar. Det var nästan som om Travis hade sett den förut, kanske i en dröm, men han hade ingen aning om hur det skulle kunna vara möjligt. Dockan var den enda i sitt slag.

Han hade gått ut till familjen Sweetes gamla hus för att leta jobb, och när han fått syn på dockan genom ett fönster hade han sin vana trogen bestämt sig för att knycka den. Han brukade ta saker som inte tillhörde honom. Det var förmodligen en sorts sjukdom.

Innan hans kyrkliga mamma blivit galen hade hon ofta gråtit och bett för hans odödliga själ, men hans pappa hade valt en annan taktik. När Travis klåfingrighet fick honom att hamna i trubbel hade den gamle mannen låtit honom smaka bältet, gett honom en redig omgång tills ryggen och baken börjat likna råbiff. Men när Travis hade skickats iväg till ungdomsfängelset i St. James första gången hade Cletus McSwain ändrat inställning. Han hade i stort sett tvått sina händer vad gällde sonen.

”Endera dagen kommer du stjäla från fel person, pojk, och sluta med en kula mellan ögonen. Och när det händer kommer jag banne mig inte fälla en enda tår över dig.”

Nå, det hade inte varit mer än rätt. För Travis hade verkligen inte gråtit när den gudfruktige gamle gubben hade spolats överbord från räkbåten och drunknat i Mexikanska golfen. Och nu stod Travis här, hel och ren medan hans pappa låg på botten nere i Terrebonne Bay. Ibland kunde man bara skratta åt ödets ironi.

Travis stödde ena armbågen mot disken och försökte se oberörd ut medan butiksägaren fortsatte att studera dockan. Men då och då, när kvinnan inte såg på, gled blicken bort mot skyltfönstret. Han ville inte lägga för stor vikt vid pappans förutsägelse, men ända sedan han tagit dockan hade Travis haft en underlig känsla av att han kanske, bara kanske, hade tagit sig vatten över huvudet den här gången. Att tjuvkoppla bilar var en sak, men att stjäla den här dockan började kännas lite som kidnappning.

En kall kår for längs ryggraden. Det var som om den förbannade saken var förhäxad. Travis fingrade på amuletten han hade i ena fickan. Det var ju bara en leksak!

Men dockan var mer än en leksak. Alla i Terrebonne Parish visste att Savannah Sweetes dockor var unika och värda en hel del pengar. Och någon skulle vilja ha den tillbaka.

Han sneglade återigen bort mot fönstret. Regnmoln närmade sig och den dystra skymningen förbättrade inte känslan av obehaget inombords. Han lät nerverna få fritt utlopp, men han kunde inte hjälpa det. New Orleans hade den effekten på honom. Han hade inte varit här sedan orkanen Katrina, och området hade förändrats så mycket att han knappt känt igen det när han sett ut genom bilrutan. Men stadens själ, de franska kvarteren, var desamma. Travis visste inte om det var bra eller dåligt.

Han hade traskat runt ett tag i väntan på sitt möte med dockhandlaren, och han hade slagits av hur normalt allt verkade. Normalt för franska kvarteren, i alla fall. Det hade fortfarande varit tidigt på dagen, men strippklubbarna längs Bourbon Street hade redan varit öppna och gett de förbipasserande en gratisflukt genom dörrarna. Travis hade stannat upp när han sett en ljushårig kvinna med långa ben kråma sig till en countrysång. Hon hade stått med ryggen mot dörren, men när hon sett sig över axeln hade de mörka ögonen fångat Travis som skenet från en strålkastare. Hon hade varit fantastiskt vig, och häcken och låren hade varit lika fasta som ett trumskinn. Hon hade lett och lockat honom med ett krökt finger, bjudit in honom till en närmare inspektion, och Travis hade sannerligen känt sig frestad. Men sedan hade hon långsamt vänt sig mot honom, och han hade fyllts av ilska när han insett att han stått där och glott på en transvestit.

En hes röst hade hörts från dörröppningen. – Kom in, raring, hon bits inte. Hon heter Cherry Rose. Du tycker om vad Cherry Rose har där nere, eller hur?

- Nej, hade Travis muttrat och gått vidare.

- Hallå, bli inte sur! hade rösten ropat efter honom. Kom tillbaka, raring. Cherry Rose kommer göra dig till en riktig karl.

Några turister på gatan hade hört ordväxlingen och börjat skratta, och Travis hade längtat efter att slå manskärringen på käften. Men transvestiterna på Bourbon Street var ökända för att spänna fast stiletter vid låren, och när de var höga på amfetamin kunde de skära av en mans testiklar utan vidare.

Så Travis hade skyndat iväg därifrån. Men när han gått över gatan hade han sneglat bakom sig och lagt märke till någon som sett efter honom från trottoaren. Inte strippan eller mannen vid dörren, utan en underlig kvinna med örhängen i silver och en böljande grön kjol. Något i hennes blick hade fått Travis att rycka till, och han hade stannat upp ett ögonblick för att stirra tillbaka. Sedan hade han tappat bort henne i trängseln och gått vidare.

Han tänkte på kvinnan nu och undrade vem hon var, undrade om han skulle kunna leta upp henne när affären med dockhandlaren var avslutad. Å andra sidan kanske han borde låta saken bero och skynda sig hem igen, dit där allt var som det skulle. Men nu när han tagit den här dockan skulle Terrebonne kanske inte vara den säkraste platsen för honom.

Han ryste till och grymtade otåligt. – Jag vill inte stressa dig, men jag har inte hela kvällen på mig.

Kvinnan såg upp med ett urskuldande leende. – Ledsen att jag låter dig vänta, kära du, men det är så sällan jag får se hantverk av sådan god kvalitet. Fräknarna på näsan … det lilla födelsemärket på vänstra armen … en sådan känsla för detaljer är typisk för Savannah Sweete. Jag kan bara inte sluta häpna över hur noggrann hon är.

- Jaha.

- Men … Kvinnans ton hårdnade och blev mer affärsmässig. Hon var en gammal dam med stålblå ögon och krulligt grått hår. Glasögonen var formade som kattögon, och när hon talade tog hon av sig dem för att tugga på ena skalmen.

Travis rynkade pannan. – Är det något fel? Tycker du inte om den helt plötsligt?

- Nej, det är inte det. Som sagt, dockan är vacker. Men det finns en del övertygande imitationer i omlopp nu för tiden. Några av Savannahs tidigare elever har lyckats bemästra hennes teknik, och jag känner till ett par som faktiskt har försökt sälja sina egna verk under hennes namn. Kvinnan tystnade ett ögonblick medan hon såg ner mot dockan. – Har du äkthetsintyget med dig?

Travis hade varit rädd för att det skulle kunna bli problem, men han var beredd att bluffa sig igenom frågan. Att hitta på ursäkter kom helt naturligt för honom. Precis som att stjäla.

- Om du är lika duktig som du påstår borde du kunna se att dockan är äkta bara genom att titta på den. Han sträckte ut handen och knäppte till det gyllene håret med ett finger. – Du sa själv att du inte brukar få tag på sådan kvalitet.

Kvinnan satte tillbaka glasögonen på näsryggen och böjde sig över dockan. – Jag är nittionio procent säker på att den är äkta, men om du skulle kunna få tag på intyget skulle värdet fördubblas.

- Ledsen, jag säljer den i befintligt skick. Om du inte vill ha dockan går jag någon annanstans. Jag antar att det finns gott om affärer och privata samlare här i krokarna som skulle vilja få tag på ett sådant fint exemplar.

- Kanske det, men du måste förstå varför jag är försiktig. Mitt rykte är helt avgörande för mitt levebröd. Om du åtminstone kunde berätta var du fått tag på den …?

Travis tyckte inte om hur samtalet utvecklades. Det sista han behövde var att den gamla kärringen skulle ringa polisen. – Varför måste du veta det?

- Som sagt, jag måste tänka på mitt rykte. Jag måste vara försiktig.

Det här gick inte som han hoppats. Kvinnan gav inte med sig och nu hade Travis bara två val: Att stanna och köpslå eller att ta tillbaka dockan och ge sig av. Han skulle säkert kunna hitta en ny köpare imorgon, men han ville inte behöva köra tillbaka hem i vetskap om att de där ögonen skulle stirra på honom ännu en natt.

- Okej, så här är det. Dockan tillhörde min flickväns unge. Den lilla tjejen kolade av helt plötsligt, och min flickvän vill inte ha kvar något som påminner om henne. Hon bad mig göra mig av med dockan. Efter allt hon har varit med om kan jag inte be henne leta igenom gamla kvitton, det förstår du nog.

- Så klart jag gör. Så hemskt att förlora ett barn. Och ett sådant vackert barn. Den gamla damen strök med fingrarna över dockans släta kind. – Jag har två små barnbarn. Jag kan inte tänka mig något hemskare …

- Så kan vi komma fram till något, eller?

Butiksägaren fortsatte att se på dockan, hon verkade inte kunna slita blicken från den. – Dra av tio procent från priset vi diskuterade på telefonen så får det vara bra.

- Det låter rättvist.

Kvinnan log nöjt. – Utmärkt. Om du väntar här ska jag skriva ut en check åt dig.

Travis slöt handen runt hennes handled som en orm. – Som jag sa tidigare tycker jag bättre om kontanter.

Kvinnan blinkade snabbt. Han kunde se misstanken vakna i blicken, men hon ville så gärna ha dockan att hon var villig att ignorera sin intuition. Hon skakade av sig handen och nickade kort.

- Ett ögonblick bara. Hon försvann och kom tillbaka en stund senare med ett kuvert. – Det här är hela summan vi kom överens om tidigare, minus tio procent. Men varsågod att räkna själv, mr …

Travis stoppade på sig kuvertet med ett flin. – Jag litar på dig. Dessutom, om du lurar mig vet jag var du finns.

Kvinnans hand for upp mot strupen och hon bleknade en aning, som om hon plötsligt insett att hon slutit avtal med djävulen.

Damen, om du bara visste …

Hon följde Travis till dörren, och så fort den stängts bakom honom hördes ett klick från låset. Travis sneglade över axeln och såg kvinnans silhuett i fönstret, innan hon snabbt släckte ljuset och drog för persiennerna. Han stod kvar på trottoaren en stund och försökte bestämma sig för om han skulle åka raka vägen hem eller stanna och ta sig ett glas någonstans. Det var inte ofta han hade gott om pengar, lika bra att passa på.

Tvärs över gatan försvann en skugga in i en dörröppning, och Travis kände hur hjärtat började bulta. För ett ögonblick hade han trott att det var kvinnan han sett på Bourbon Street, men när han stirrade in i skuggorna gick det inte att urskilja henne. Antagligen bara inbillning. Ett tungt samvete kunde göra en nervös.

Var problemet än låg var Travis ivrig att lämna New Orleans så fort som möjligt. Här fanns alldeles för många underliga människor för hans smak. Han skulle ta den där drinken när han var ute ur staden. Kanske stanna på hemvägen för att köpa lite räkor och några öl. Sedan skulle han åka till spritbutiken med Desiree, och senare på kvällen skulle de sätta sig ute på verandan och supa sig fulla medan de såg på solnedgången över Mexikanska golfen.

Det lät som en god plan.

Han joggade genom regnet med hukade axlar och tog av österut mot Bourbon Street. Vid hörnet av Chartres och St. Louis hade en klunga turister stannat för att se på när en gammal svart man steppade under en balkong. Det rytmiska ljudet från skorna ekade i mörkret, och av någon anledning fick det Travis att känna sig ensam.

Han stannade till för att lägga några sedlar i tiggarens buckliga kaffeburk och skyndade sedan vidare, störd av det tandlösa flin han mötts av. Den gamla mannen såg ut att närma sig åttioårsåldern. Han borde ligga undanstoppad på ett ålderdomshem istället för att tigga i ett gathörn i regnet. Men sådant var New Orleans: De gamla dog inte här, de bara glömdes bort.

Travis kunde höra sin pappas arga röst. ”Om du inte rycker upp dig kommer det där vara du en vacker dag.” Han ville inte tänka på sin pappa eller framtiden, eller ens vad han skulle hitta på efter att ha supit sig full ikväll. Han ignorerade ljudet av den gamle mannens steppdans, fortsatte mot katedralen och svängde in på St. Peter.

Gatan var nästan övergiven, sånär som på en kvinna som stod i det svaga skenet framför ett skyltfönster. Hon hade en grön kjol på sig och när hon vände ansiktet mot honom glimmade det till i ett par silverörhängen.

Travis saktade in. Det var samma kvinna som han sett tidigare på Bourbon Street. Deras blickar möttes när han närmade sig och han genomfors av en rysning. Hon hade det blekaste ansikte han någonsin sett. Han visste att han aldrig hade träffat henne tidigare, men det var något bekant med de där anletsdragen. Han kunde inte komma på vad det var.

Kvinnan log och leendet fick håret att resa sig i nacken på honom. Vad i helvete var hon? Skrämd av leendet bestämde sig Travis för att gå vidare, men när han passerade vände kvinnan sig efter honom.

 

Blev du sugen på mer? Köp boken här!