Högspänning av Alex Kava

1

Torsdagen den 7 oktober

Nebraska nationalskog

Halsey, Nebraska

 

Dawson Hayes såg sig omkring runt lägerelden. Det var lätt att se vilka som var förlorarna. Nästan för enkelt.

Kanske hade han kunnat låtsas att han var suverän på att läsa av människor, men sanningen var den att han såg vilka som var förlorarna eftersom han ... Låt oss säga att det mer var fråga om ett igenkännande. Det var inte så länge sedan han själv suttit där borta och kurat med dem, undrat varför han hade blivit medbjuden och svettats i väntan på att få veta vad det skulle kosta honom att ha blivit inkluderad.

Han tyckte inte synd om dem. De hade inte behövt komma. Ingen hade släpat hit dem. Om något hände var det på sätt och vis deras eget fel. Det var priset de fick betala för att de ville bli något de inte var. Lite fick man offra för att bli medlem i innegänget. Om de inbillade sig något annat var de verkligen förlorare.

Dawson accepterade åtminstone vem han var. Faktum var att han inte hade något emot det. Han gillade att vara annorlunda och ibland spelade han på det, till exempel genom att klä sig i svarta kläder de fredagar det var match och alla andra bar skollagets färger. Att han var en nörd gjorde att folk lade märke till honom, till och med tränaren Hickman, som inte ens hade brytt sig om att lära sig hans namn innan Dawson började bära svart på matchdagar.

I början av skolåret hade tränaren ropat upp Dawson Hayes och sett sig omkring, rakt över huvudet på Dawson och ibland rakt igenom honom också. När Dawson sträckte upp handen flög tränarens ögonbryn upp som om han aldrig skulle ha förknippat ett coolt namn som Dawson Hayes med det finniga ansiktet och den trevande, magra armen. Det hade Dawson inget emot. Äntligen började folk lägga märke till honom. Det spelade ingen roll varför.

Han visste att den enda anledningen att han var bjuden på de här exklusiva festerna ute i skogen var för att Johnny Bosh gillade vad Dawson hade med sig. Ikväll brände den nästan hål i Dawsons jackficka. Han försökte att inte tänka på det. Försökte att inte tänka på hur han hade tagit den, just det, tagit, lånat, inte stulit, ur sin pappas hölster medan han sov. Hans pappa skulle förmodligen inte ha något emot det när han fick höra att Dawson umgicks med Johnny B. Okej, det var inte sant. Hans pappa skulle bli förbannad. Men var det inte han som hela tiden uppmuntrade Dawson att skaffa vänner, att göra sådant som de andra ungdomarna gjorde? Med andra ord, att vara en normal tonåring för en gångs skull.

Dawson trodde att det var en del av hans problem, att han var för normal. Han var ingen idrottsstjärna som Johnny B, ingen tobaksstinkande cowboy som Lucas eller ett snille som Kyle, men när han höll elpistolen X-26 med sitt klargula hölje som passade perfekt i hans hand fick Dawson en ny identitet och självkänsla. Det enda han behövde göra var att sikta och pang, där kom 50 000 volt. Plötsligt blev den maktlöse Dawson Hayes så mäktig. Han kunde kontrollera vem som helst, allihop. Med den här smidiga apparaten i handen kändes det som om Dawson kunde göra vad som helst.

Okej, kanske berodde det inte bara på elpistolen. Kanske hade profetsalvian lite med det att göra också. Han hade tuggat på bladen i ungefär en kvart nu och började redan känna av effekten. Det var bara en av kvällens höjdpunkter.

Dawson kikade efter kameran som var dold bakom några låga grenar. Även om den var kamouflerad kunde han se den gröna lampan som blinkade långsamt eftersom han hade hjälpt Johnny placera ut den tidigare och sett till att stativet smälte in bland grenarna. Ingen annan visste att den fanns där. Det hade sina fördelar att vara gängets officiella nörd.

Dawson såg sig omkring på lägerplatsen de hade ställt i ordning i en avsides del av skogen. Johnny B sa att de inte kunde ses från vägen eller från vakttornet, men det spelade ingen roll. Det fanns ingen där. På ena sidan fanns betesmark, omgärdad av taggtråd och täckt av högt svallande gräs. På andra sidan fanns en närmast ogenomtränglig barrskog. Några meter därifrån slingrade sig Dismal River förbi. Dawson kunde höra vattnet porla sakta över stenarna.

De hade lämnat sina bilar några hundra meter därifrån på en övergiven avfartsväg, bara två hjulspår i det knähöga gräset. De hade fått klättra över taggtrådsstaketet för att komma in i skogen. Vandringen var bara kvällens första utmaning, men Dawson tyckte att den hade avslöjat ganska mycket om kvällens gäster. Hur de tog sig över taggtrådsstaketet visade hur kapabla de var. Om de var sådana som vände sig om för att hjälpa den som kom efter dem eller om de själva såg sig om efter hjälp. Eller ännu värre, om de förväntade sig hjälp.

Det var ännu en sak som skilde Dawson från andra i hans ålder. Han gillade att iaktta hur människor reagerade på varandra, på sin omgivning och i synnerhet på det oförutsägbara. Hans generation hade blivit tanklösa zombies som bara tog efter och härmade varandra, så upptagna med att oroa sig över vad som skulle kunna hända att de aldrig tänkte på vad som skulle kunna hända. Det var förmodligen det som fascinerade honom mest med Johnnys experiment.

De var bara sju stycken här ikväll och ändå satt de fortfarande indelade i sina smågrupper. Johnny omgavs av snyggingarna, Courtney och Amanda. Ikväll hade till och med Nikki anslutit sig till det coola gänget. Det gjorde Dawson besviken. Han hade hoppats att Nikki skulle vara bättre än så. Alla tre tjejerna såg ut som om de lyssnade uppmärksamt på varje ord Johnny sa, och de skrattade och kastade med håret så där som tjejer gör när de vill visa sitt intresse.

Det var okej. Johnny var bra på att se ut som om det var hans klubb, hans fest. Som kvartsback och skolbalens kung var han charmig, men samtidigt tillräckligt tuff för att ingen skulle våga utmana honom. Det var säkrare att vara Johnnys vän än någon som irriterade honom.

Dawson visste inte riktigt varför Johnny ville ha elpistolen. Han behövde den inte. Johnny utstrålade självförtroende, till och med i de där löjliga cowboystövlarna. Alla kallade honom Johnny B och det var det coolaste smeknamnet man kunde tänka sig. Dawson hade till och med hört mr Bosh ropa ”Johnny be good” på en fotbollsmatch. Sedan hade han skrattat som om han förväntade sig raka motsatsen från sin son och att det var helt okej för hans del.

Det första ljusskenet kom utan ett ljud. Alla vände sig om för att se vad det var, men bara helt kort.

Den andra blixten knastrade till ovanför deras huvuden. Dawson tänkte att det kanske var åska, men den övergick i blå och lila ådror som spred sig över trädtopparna som en spricka i skymningshimlen.

Dawson hörde de andras förundrande utrop och log för sig själv. De är höga och njuter av fyrverkerierna, tänkte han. Det var förmodligen han själv också.

Han hade aldrig provat profetsalvia innan, men Johnny B sa att det var bättre än vad som helst från familjens medicinskåp och mycket mer kraftfullt än vanligt gräs. Johnny sa att det var som ”rock’n’roll och fyrverkerier som kramar din hjärna och övertygar dig om att du kan flyga”.

Dawson tyckte att det såg ofarligt ut. Breda gröna blad som påminde om något han kunde hittat i sin mammas rabatter. Gud vad han saknade sin mamma. Dawson knycklade ihop flera blad till en hård bunt och stoppade in den mellan tänderna och kinden som tuggtobak. Han grimaserade inte längre åt den bittra smaken.

Johnny hade kallat växten ”Sally D” och berättat att indianerna använt den som läkeväxt. ”Den kommer att rensa bihålorna, tarmarna, lindra era plågor och befria hjärnan från bruset.”

Tyvärr hade han låtit lika entusiastisk förra veckan när han hade fått dem allihop att snorta smärtstillande tabletter som han krossat till ett fint pulver. Eftersom han bara hade lyckats konfiskera två OxyContin från sin mammas medicinskåp hade effekten när de krossats och delats av ett dussin ungdomar inte riktigt levt upp till Johnnys löften. Men nu var han igång igen och lät som en reklamfilm när han lade ut orden och fick dem att prova en ny drog i förhoppning om att må bra och bli cool.

Mindre än en minut efter Dawsons andra bunt kände han sig yr. En behaglig, kittlande känsla som kopplade bort honom från de andra. Han iakttog dem när de snavade och skrattade och pekade mot himlen. Det var som om han såg på från ett annat rum i slow motion från en avlägsen galax precis utanför sitt sovrumsfönster.

Han kunde höra en dov basrytm som bultade i skallen. Träden började svaja. Grenarna delade sig i två och sedan i tre.

Det var då han såg de röda ögonen.

De var dolda i skogen, bakom Kyle och Lucas, alldels bredvid Amanda.

Eldröda prickar som såg på dem och dansade fram och tillbaka.

Hur kunde de andra inte se den här varelsen?

Dawson öppnade munnen för att varna dem men inget ljud kom ut. Han höjde armen för att peka men kände inte igen sin hand. Den var gul och grön, nästan självlysande i det blixtrande stroboskopljuset som kom från trädtopparna. Vågor av lila och blått blixtrade mellan grenarna.

Det var då Dawson först kunde känna lukten av värmen. Nästan som när någon lämnat ett strykjärn på för länge. Plötsligt blev lukten starkare, och den påminde honom om brända varmkorvar över öppen eld. Svart, hårt, bränt kött. Sedan mindes han att de inte hade tagit med sig någon mat.

Känslan var pirrande till en början. Statisk elektricitet som for genom luften. De andra kände det också. De uppskattande utropen hade tystnat. Istället snavade de omkring, tittade upp och sökte genom trädtopparna.

Dawson såg tillbaka in i skogen efter de eldröda ögonen. Borta.

När han vred på huvudet kunde han höra ett mekaniskt klick inuti huvudet som om hans ögon hade blivit en maskin. Varje blinkning skrapade som en kameraslutare. Varje rörelse tickade och ekade i skallen. Näsborrarna vidgades och sög in luft som svedde hans lungor. En metallisk smak satte sig i halsen på honom.

Nästa ljussken ven till och lämnade efter sig en svans av gnistor.

Den här gången hörde Dawson förvånade utrop. Sedan skrik av smärta.

Plötsligt kom de eldröda ögonen springande ut ur skogen och stormade rakt över lägerplatsen mot Dawson.

Dawson höjde armen, siktade och tryckte av.

Varelsen ryggade undan, föll och blev liggande i löven där den sparkade upp glödande stjärnor som sköt upp ur mattan av tallbarr. Dawson väntade inte på att varelsen skulle komma på benen igen. Han vände sig om och började springa, eller åtminstone gjorde hans ben det. Resten av hans kropp kändes som om den bars, som om den knuffades in i skogen av en kraft mycket starkare än hans egna två ben.

Han kunde inte göra något mer än bara höja armarna och skydda ansiktet från grenarna som slet i hans kläder och rev i hans hud. Han såg ingenting. Bultandet i hjärnan överröstade alla andra ljud. Blixtarna var heta och ljusa bakom honom. Fullständigt mörker framför honom.

Han sprang rakt in i elledningen och stöten slog omkull honom. Han snavade och det kändes som om han var en fisk som fastnat på tusen krokar. Smärtan omslöt hela hans kropp och trängde in i honom från alla håll.

När Dawson Hayes föll till marken var hans skjorta redan genomdränkt av blod.

2

Åtta kilometer därifrån

 

- Fanns det inget blod? FBI-agent Maggie O’Dell försökte att inte låta andfådd.

Det irriterade henne att hon hade så svårt att hänga med. Hon var vid god kondition och sprang regelbundet, men sanddynerna med sitt långa gräs fick det att kännas som om hon vadade i vatten. Det hjälpte inte att hennes följeslagare var tjugofem centimeter längre än hon och att hans långa ben var vana vid terrängen här i Nebraskas Sandhills.

Som om han hade läst hennes tankar saktade kriminalinspektör Donald Fergussen från delstatspolisen in och lät henne komma ikapp. Hon trodde att han stannade bara för att vara artig, men sedan såg hon taggtråden som spärrade vägen för dem. Han hade varit en gentleman hela resan, och det irriterade Maggie som hade ägnat de senaste tio åren inom FBI med att stillsamt övertala sina manliga kollegor att inte behandla henne annorlunda bara för att hon var kvinna.

- Det är det konstigaste jag någonsin har sett, svarade han till sist när Maggie nästan hade glömt att hon hade ställt en fråga. Så hade han varit hela vägen från Scottsbluff. Han hade tänkt över varje fråga noggrant innan han svarade med uppriktig eftertanke. - Men visst. Inget blod på brottsplatsen. Inget alls. Det är alltid så.

Slut på förklaringen. Det hade också varit hans mönster. Inte bara en fåordig man, utan en som verkade betrakta ord som en bristvara.

Han vinkade mot staketet.

- Var försiktig. Den kan vara på, sa han och pekade på en tunn, nästan osynlig tråd som löpte från stolpe till stolpe, ungefär en och en halv decimeter över den översta av fyra taggtrådar.

- På?

- Boskapsfarmarna sätter ibland upp elstängsel.

- Jag trodde att det här var statlig egendom?

- Nationalparken har hyrt ut betesmark till boskapsrancherna här i trakten sedan femtiotalet. Det är faktiskt till fördel för båda parter. Rancherna får nya betesmarker och de extra intäkterna hjälper till med nyplanteringen. Dessutom minskar betet risken för gräsbränder.

Han sa allt det här utan övertygelse, bara som ett enkelt konstaterande. Det lät som ett kundtjänstmeddelande. Samtidigt hade han studerat tråden och följt den med blicken från stolpe till stolpe medan han gick längs den några steg. Han höll ut ena handen med handflatan mot henne som en varning att vänta tills han hade kontrollerat den.

- 1994 förlorade vi 2 000 hektar. Blixtnedslag, förklarade han och följde tråden med blicken. Det är otroligt hur snabbt elden kan dra fram över gräset här ute. Som tur var brann bara 80 hektar skog upp. Det kanske inte betyder så mycket någon annanstans, men det här är världens största planterade skog. 8000 av de 36000 hektaren är täckta av tallskog.

Maggie kom på sig själv med att snegla tillbaka över axeln. En och en halv kilometer bort kunde hon se den tydliga linje där sanddynerna, täckta med långt gräs i tuvor, tog slut och den frodiga gröna skogen började. Efter att ha kört i flera timmar utan att se mer än ett fåtal träd slog det henne först nu hur konstigt det var att det ens fanns en nationalskog.

Köp boken HÄR