Järnriddaren - 4:e delen i Julie Kagawas serie Iron Fey

Kapitel 1

Benhäxans hus

– Hallå, ispojken! Är du säker på att du vet vart vi är på väg?

Jag struntade i Robin Goodfellow där vi kryssade oss fram genom det grå mörkret i den vilda skogen och kämpade oss vidare in i den vattensjuka sumpmark som kallades Benträsket. Lera sög sig fast vid mina fötter och vatten droppade från de förvridna trädgrenarna som var så täckta av mossa att de verkade omslutna av slem. Dimman ringlade sig runt synliga rötter och samlades i gropar och hålor där de dolde allt som fanns där inunder. Då och då hördes ett plaskande i de stillastående vattensamlingarna längre ut, vilket påminde oss om att vi inte var ensamma. Precis som namnet antydde låg ben utspridda över träsket. De stack upp ur leran, låg intrasslade och halvt dolda i undervegetationen eller glimmade under vattenytan, blekta och vita. Det här var en farofylld del av den vilda skogen, mer än vanligt. Inte på grund av katoblepas och tjatterslåar och alla de andra monster som skapat sig ett hem i sankmarkerna, utan på grund av den invånare som bodde någonstans djupt inne i träsket.

Den vi var på väg för att träffa.

Något flög förbi mitt huvud bakifrån och träffade mig nästan innan det stänkte mot en trädstam en liten bit bort. Jag stannade vid trädet, vände mig om och blängde på min färdkamrat som för att utmana honom att göra om det om han vågade.

– Men kolla, det lever! Robin Goodfellow höjde sina leriga händer i en tillgjort lycklig gest. – Jag var rädd att det hade förvandlats till en zombie eller något. Han lade armarna i kors och flinade. Han hade lera i sitt röda hår och över ansiktet. – Hörde du mig, ispojken? Jag har ropat på dig en bra stund nu.

– Ja, svarade jag och höll tillbaka en suck. Jag hörde dig. Jag tror att varenda tjatterslå på andra sidan träsket hörde dig.

– Så bra! Om vi får slåss mot några sådana kanske du börjar lyssna på mig. Puck mötte min blick innan han gestikulerade mot träsket runt omkring oss. – Det här är vansinne, utbrast han. Hur kan vi ens veta att han är här? Benträsket ligger inte direkt högst upp på min lista över favoritplatser att semestra på, prinsen. Är du säker på att din kontakt visste vad han pratade om? Om det visar sig att det här är ännu ett villospår kommer jag att göra ett par handskar av den där puken.

– Jag som trodde att du ville ha ett litet äventyr, sa jag bara för att reta upp honom. Puck fnös.

– För all del. Jag traskar gärna runt hela landet Aldrig, blir jagad av Sommardrottningar, smyger in i en jättes källare, slåss mot gigantiska spindlar och leker kurragömma med en grinig drake. Det var kul. Han skakade på huvudet och ögonen glimmade när han återupplevde de roliga minnena. – Men det här är minst sjätte platsen som vi letar på efter den förbaskade katten och om han inte finns här är jag nästan rädd för vart vi ska gå härnäst.

– Du behöver inte vara här, sa jag. Du kan gå härifrån om du vill. Jag tänker inte hindra dig.

– Snyggt försök, prinsen. Puck lade armarna i kors och log. – Men så lätt blir du inte av med mig.

– Då går vi vidare. Det började mörkna och hans evinnerliga snattrande gick mig på nerverna. För att vara ärlig så ville jag inte dra till mig en hungrig tjatterslås uppmärksamhet och bli tvungen att slåss mot den här i träsket.

– Visst, suckade Puck och traskade fram vid min sida. Men om han inte är här vägrar jag att följa med dig till Spindeldrottningens palats. Där går gränsen för min del.

*

Mitt namn, mitt fullständiga, sanna namn är Ashallayn’darkmyr Tallyn och jag är den sista sonen av det osaliga hovet.

En gång var vi tre Vinterprinsar, mina bröder Rowan, Sage och jag. Jag kände aldrig min far, brydde mig aldrig om honom, och inte heller talade mina bröder någonsin om honom. Jag var inte ens säker på att vi avlats av samma man, men det spelade ingen roll. Vid det osaliga hovet var Mab den enda härskaren, den enda drottningen. Hon kunde ta stiliga alver och även vilsekomna människor till sin säng men sin tron delade hon inte med någon.

Vi stod inte varandra nära, mina bröder och jag. Som Vinterprinsar växte vi upp i en värld av våld och mörka politiska ränker. Vår drottning uppmuntrade det och favoriserade den son som vann hennes gunst medan hon straffade de andra. Vi utnyttjade varandra, spelade varandra grymma spratt, men vi var allihop lojala mot hovet och vår drottning. Åtminstone trodde jag det.

Det finns ett skäl till att Vinterhovet fryser sina känslor, varför känslor betraktas som en svaghet och rent av som dårskap bland de osaliga varelserna. Känslor förvanskar sinnena och förnuftet, försvagar varje varelse och gör dem illojala mot sina fränder och sitt hov. Svartsjuka var en mörk och vådlig passion som förtärde min bror Rowan tills han gjorde det otänkbara och vände sig mot sitt hov i det att han förrådde oss och anslöt sig till våra fiender. Sage, min äldsta bror, föll på grund av Rowans förräderi och han var bara den förste som stupade. I sitt försök att ta makten lierade sig Rowan med vår största fiende, Järnriket, och hjälpte deras kung att nästan förgöra landet Aldrig. Till slut dödade jag Rowan och hämnades Sage och mina andra fränder, men ingen vedergällning kan föra dem tillbaka. Nu är det bara jag. Jag är den sista, den enda som finns kvar av sönerna till det osaliga hovets drottning, Mab.

Och jag är redan död för henne.

Rowan var inte den enda som gav efter för känslorna och passionen. Mitt eget fall började, liksom så många andra historier, med en flicka. En flicka som heter Meghan Chase. Hon är Sommarkungens halvt mänskliga dotter. Sommarkungen, vår uråldriga fiende. Ödet förde oss samman och trots allt jag gjorde för att dölja mina känslor, trots våra folks lagar och kriget mot Järnriket och trots hotet om evig landsförvisning föll jag för henne. Våra vägar var sammanflätade, våra öden förenade, och innan den sista striden svor jag på att följa henne till världens ände, att beskydda henne mot alla faror inklusive mitt eget släkte och att dö för henne om det krävdes. Jag blev hennes riddare och skulle gladeligen ha tjänat denna flicka, denna människa som erövrat mitt hjärta, till mitt sista andetag.

Men ödet är en grym härskarinna och i slutänden tvingades våra vägar isär, precis som jag fruktat. Meghan blev Järndrottningen - vilket var hennes öde - och hon intog tronen i Järnvarelsernas rike. Det var en plats dit jag inte kunde följa henne, eftersom jag är vad jag är: en alv vars väsen försvagas och bränns sönder vid järnets beröring. Meghan själv förvisade mig från Järnriket, väl medveten om att jag skulle dö om jag stannade. Väl medveten om att jag skulle försöka ändå. Men innan jag gav mig av svor jag på att jag skulle hitta ett sätt att återvända, att vi en dag skulle kunna vara tillsammans och att inget skulle skilja oss åt igen. Mab försökte få mig att komma tillbaka till Vinterhovet, jag var ju hennes enda prins nu och det var min plikt att återvända, men jag konstaterade kort att jag inte längre var en del av det osaliga hovet och att min tjänstgöring hos henne och Vintern var över.

 Det finns inget så fruktansvärt som en avspisad alvdrottning, speciellt när hon blivit trotsad för andra gången. Jag lyckades fly från Vinterhovet med livet i behåll, men det var på håret och jag kan inte komma tillbaka inom den närmaste framtiden. Trots det ångrar jag inte att jag vänt min drottning, mina fränder och mitt hem ryggen. Den delen av mitt liv är över. Min lojalitet och mitt hjärta tillhör en annan drottning nu.

Jag lovade att jag skulle komma på ett sätt för oss att vara tillsammans. Jag tänker hålla det löftet. Även om det betyder att jag måste vandra genom ett vidsträckt, dödligt träsk på jakt efter ett rykte. Även om det betyder att jag måste stå ut med min värsta och mest irriterande fiende, Robin Goodfellow, som trots alla sina försök att dölja det också älskar min drottning. Jag vet inte varför jag inte har dödat honom än. Kanske för att han är Meghans bästa vän och hon skulle sörja om han försvann (även om jag inte förstår varför). Eller så är det för att jag innerst inne är trött på att vara ensam.

Oavsett vilket saknar det betydelse. För varje ruin vi genomsöker, för varje drake vi dödar eller varje rykte och ledtråd vi hittar och följer upp kommer jag ett steg närmare mitt mål. Om det så tar hundra år ska jag vara tillsammans med henne till slut. Ännu en pusselbit lurar här i denna dystra sankmark. Det gäller bara att hitta den.

*

Tack och lov bestämde sig tjatterslåarna för att inte kolla upp vad det var för oväsen, trots Pucks oavbrutna gnatande och klagande. Det var bra eftersom det ändå tog oss större delen av natten att hitta det vi sökte.

Vid kanten av en ynklig liten tjärn stod ett hus, grått och blekt som allt annat. Ett spjälstaket gjort av vita ben omgärdade huset. Staketet pryddes av dödskallar. Några taniga kycklingar irrade omkring på det som skulle föreställa en gårdsplan. Stugan var gammal och byggd av trä och gav ifrån sig ett knarrande läte trots att det var vindstilla. Men det märkligaste var inte själva huset utan det som höll upp byggnaden. Stugan stod på ett par enorma fågelben, knotiga och gulnade, och dess stora klor grävde sig ner i leran. Benen var hukade, som om ägaren sov, men med jämna mellanrum flyttade de sig rastlöst vilket fick hela huset att skälva och knaka.

– Vi är fraaamme, gnolade Puck lågt. Och jag måste säga att den gamla gumman inte har blivit mindre läskig sedan jag såg henne senast.

Jag gav honom en irriterad blick. – Håll tyst och låt mig sköta snacket den här gången. Det var tillräckligt illa när du förolämpade kentaurernas hövding.

– Jag sa bara att vi skulle ha behövt skjuts ut ur skogen. Jag menade inte att vi skulle rida på honom.

Suckande öppnade jag bengrinden och korsade den ogräsbevuxna gårdsplanen. Kycklingarna for iväg framför fötterna mig. Innan vi nått fram till trappan öppnades ytterdörren med ett knarrande och en gammal kvinna steg ut ur det mörka huset. Tovigt vitt hår ramade in ett rynkigt ansikte och skarpa svarta ögon kikade på oss, klara och glänsande. I den ena knotiga handen höll hon en korg och i den andra en slaktkniv, fläckad av blodet från otaliga offer.

Jag stannade vid trappans fot, på min vakt. Även om hon verkade gammal var häxan i huset både mäktig och oförutsägbar. Det vore oerhört irriterande om vi blev tvungna att kämpa oss härifrån bara för att Puck kanske skulle säga något korkat eller oavsiktligt förolämpa henne.

– Jaså, sa häxan och log med blodfattiga läppar. Sneda, gula tänder blixtrade till i ljusskenet. De såg ut som benbitar. – Vad har vi här då? Två stiliga alvgossar som kommit för att hälsa på en stackars gammal kvinna. Och om mina ögon inte bedrar mig är det Robin Goodfellow. Senast jag såg dig stal du min kvast och band min stugas fötter så att den trillade omkull när vi försökte fånga dig!

Jag undertryckte ännu en suck. Det här började inte bra. Jag borde ha vetat att Puck redan gjort något som väckt hennes vrede. Samtidigt fick jag hejda ett leende. Tanken på huset som snavade omkull i leran för att den store skojaren hade bundit dess ben fick mig att vilja skratta.

Jag behöll ändå ett neutralt ansiktsuttryck eftersom häxan uppenbarligen inte var det minsta road.

– Vad har du att säga till ditt försvar, din skurk? fortsatte hon och skakade sin slaktkniv mot Puck som dök in bakom mig i ett patetiskt försök att gömma sig. Men jag hörde honom kväva ett skratt. – Vet du hur lång tid det tog att reparera mitt hus? Och sedan hade du fräckheten att lämna min kvast i skogsbrynet bara för att bevisa att du kunde stjäla den. Jag har god lust att stoppa ner dig i grytan och mata hönsen med dig.

– Jag ber om ursäkt för hans uppförande, sa jag kvickt varpå de skarpa ögonen plötsligt vändes mot mig. Jag stod stilla, orädd men ändå artig, så att hon inte skulle tro att jag var likadan som lymmeln bakom min rygg.

– Jag ber även om ursäkt för att vi tränger oss på så här, gammelmor, fortsatte jag formellt. Jag är Ash av det osaliga hovet och jag behöver din hjälp om du kan göra mig den tjänsten.

Häxan blinkade till. – Så väluppfostrad. Du är minsann ingen bonnläpp som den där. Hon hötte med kniven mot Puck och rynkade sin långa näsa. – Jag vet nog vem du är, Mabs son. Vad kan du vilja mig? Och skynda på.

– Vi letar efter någon, svarade jag. Enligt ryktet skulle han färdas genom Benträsket. Vi tänkte att du kanske vet var han är.

– Åh? Häxan lade huvudet på sned och såg ingående på mig. – Varför tror du att jag vet var den personen finns?

– Inte en person, rättade jag henne. En katt. I somliga fall är han känd som Grimalkin. Och i andra fall har han rykte om sig att göra sällskap med en mäktig häxa i träskmarkerna, en häxa vars hus står på hönsben innanför ett staket gjort av ben.

– Jag förstår, svarade häxan men såg fortfarande lika uttryckslös ut. – Nå, jag beundrar din målmedvetenhet, unge prins. Inte ens i bästa fall är Grimalkin lätt att finna. Du måste ha färdats långt för att hitta honom. Hon tittade stint på mig med avsmalnad blick. – Och det här är inte första platsen du söker på, det ser jag i ditt ansikte. Varför, undrar jag. Varför har han färdats så långt? Vad är det han åstundar så hett att han riskerar Benhäxans vrede? Vad vill du egentligen, Ash av Vinterhovet?

– Kan du tro att katten är skyldig honom pengar? hördes Pucks röst bakom mig. Jag ryckte till och häxan blängde på honom.

– Jag frågade inte dig, Robin Goodfellow, fräste hon och hötte med ett klolikt finger mot honom. Och du borde vakta din tunga annars hamnar du i grytan med kokande ormgift. Just nu är det bara din väns hövlighet som hejdar mig från att flå dig levande. Du ska vara tyst så länge du befinner dig på min mark eller så går du härifrån. Min fråga var riktad till prinsen.

– Jag är ingen prins längre, sa jag lågt och avbröt henne. Min tjänstgöring hos Vinterdrottningen är slut och Mab har förskjutit mig. Jag är död för henne.

– Oavsett, sa häxan och vände åter blicken mot mig, besvarar inte det min fråga. Varför är du här, Ash-som-inte-längre-är-någon-prins? Och försök inte vilseleda mig med gåtor och halvsanningar för det märker jag och då blir jag inte glad. Om du vill träffa Grimalkin måste du besvara mina frågor först. Vad är det du är ute efter?

– Jag … För ett ögonblick tvekade jag och det berodde inte på att Puck petade mig hårt i revbenen. Han visste varför vi var här, varför jag ville hitta Grimalkin, men jag hade aldrig uttalat mina avsikter högt. Häxan visste det kanske, eller så var hon bara nyfiken, men att säga det högt gjorde med ens alltihop väldigt verkligt.

– Jag vill bli … dödlig, sa jag lågt. Det vände sig i magen på mig när jag nu för första gången hörde orden komma från mina läppar. – Jag lovade någon … jag svor på att hitta ett sätt att överleva i Järnriket och det går inte sådan som jag är nu. Häxan höjde ena ögonbrynet och jag rätade på mig och såg kallt på henne. – Jag vill bli mänsklig och jag behöver Grimalkins hjälp.

– Minsann, sa en röst bakom oss, det var en intressant begäran.

 

Köp boken här!

Prenumerationer

Vi erbjuder dig ett sprakande utbud av serier att välja bland, alla till ett mycket förmånligt prenumerantpris.

Läs mer

Våra böcker

Romantik, spänning, paranormal eller feelgood? Hos oss hittar du massor med läsning!

Läs mer

Visste du att?

  • Vi har över 1400 e-böcker
  • Vi ger fri frakt över 250 kr
  • Du kan handla med kort eller faktura

Följ oss!